fredag 6 april 2018

CSI-challenge #251

Eight and a half years ago our neighbors had a daughter; Melicia, and in May 2009 my husband and I became her godparents. After that I started to make a special album for her with LO:s. But for some reasons I stopped making LO:s and I never finished the album.

But theese CSI-challenges had brought back the fun in making LO:s again. So I thought, why not finish the  album. I remembered still having some pictures left and looked at them a couple of weeks ago.

So when this case showed up I knew exactly which picture to use. The colors got me thinking of Melicia “helping” her father with the lawn mowing. Melicia dressed in pink with the green grass was perfect for this challenge.

So here is my contribution to the CSI-challenge #251.


And here is case that I solved:



The colors in the case can be found in my texture paste and in the photo.

The evidences are:
- Textured paper (textured cardstock as base)
- Butterflies, not sure the counts as animal, more insect maybe...
- Rub-ons /stamps
- Texture paste
- Word/phrase stamp

The testimonies are:
- Presentation: Journal directly on the background (the phrase stamp is my journaling)
- Inspiration words: High. Melicia is high up on the lawn mower.




Best regards Marit!


söndag 18 mars 2018

CSI-challenge #249

After a little break I´m back doing LO’s again. This winter I spend much time working and travelling and little time in my craft room. And right now I’m trying to figure out how many of all my pictures I took during my journeys I can fit in my Project Life album. 

That made me so confused so I decided to do some LO:s for I while and then I saw this challenge with camping theme. That suited me perfect because I just got back from a camping safari in Tanzania.
We spend 6 nights in three different parks in Tanzania. 3 of them we slept in a tent in Serengeti National Park, the biggest and the most famous of them. The tent was placed inside the park, no fence, the wild animals were walking nearby.
When we went to bed at night a guide escorted us from the restaurant tent to our tent to provide a safe walk. And we fell asleep to the sound of branches bursting and hyenas screaming.
This was a very special experience and I loved living so close to the animals. So I chose not to have pictures from the animals we saw in my LO, but focus on the camping adventure.

So here is my contribution to the CSI-challenge #249.



And here is case that I solved:



The colors in the case can be found in my background paper and the colors I used stamping and inking the zebra stencil. They can also be found in the pictures and in my decorations. 
I tried to shape the zebra pattern as the shape of Africa, but it turned out to be mission impossible. The stencil was to small and to regular.
The African stamps comes from Amy Design and the Adventure-text from Technique Tuesday.



I cut out the words Serengeti from an alphabet die I have and then I drawed a thin line of black around them, to make the pop up more.


I chose to write my journaling on craft paper, stamp it with a stamp with wood texture. I chalked the edges to make it look like old wood and created an old sign.
We actually saw a lot of old wooden signs in Serengeti, so this was perfect for my LO.



The evidences are:
- Wood
- Woodland animals (I hope an African monkey counts)
- Trees (in my pictures)
- Signs
- Arrow
- Camping items (in my pictures)
- Decorative border
- Twigs/branches

The testimonies are:
- Topic: Document an outdoor memory
- Presentation: Add your journaling to a sign.
- Inspiration words: Adventure

Best regards Marit

fredag 23 februari 2018

Waka Waka - This time for Africa

Medan solen närmade sig horisonten närmade vi oss Zanzibar. Vi såg vackert turkosblått hav när vi påbörjade vår inflygning mot ön.
Vi landade i solnedgången men när vi kom ut ur terminalen hade det nästan hunnit att bli mörkt. En chaufför mötte upp oss med minibuss för att ta oss till vårt hotell på östra sidan ön. En inte så angenäm resa. Bussen doftade starkt av något doftsprej med tung vaniljdoft. Det var nu helt becksvart ute och vi passerade städer och samhällen utan att se så mycket av omgivningarna. Men bilar, människor och cyklar fanns det gott om och det känns som ett under att vi inte körde på någon. Folk sprang huller om buller och korsade vägen. Inga lysen på cyklar, inga reflexer och i mörkret kan jag lova att en mörkklädd afrikan är helt omöjlig att upptäcka även om vi hade lyse på vår bil.
Stundtals var vägen extremt hålig och fjärdingen i minibussen inte den bästa. Dämpningen gick i botten flera gånger och jag saknade vår safarijeep. Den hade tagit sig fram fin fint här.

Efter en timmas bilfärd körde vi in genom grindarna till Neptune Pwani Beach Resort. Konstigt nog var vi nu mer instängda och bevakade än mitt ute på savannen med alla vilda djur.

Efter en snabb och smidig incheckning blev vi lotsade till våra rum. Hotellområdet var inrett i afrikansk stil och byggnaderna försedda med vasstak. Allt för att smälta in i landskapet. Gångarna var omgivna av grönområden, träd, växter och blommor. Vi längtade efter att få se det i dagsljus.
Vi var rejält hungriga, och lite svettiga och dammiga samtidigt som vi var nyfikna på havet. Duscha innan maten prioriterades bort och vi tog istället sikte mot buffén. Men nyfikenheten tog överhand när vi hörde vågorna slå på stranden och vi gick ner till havet. Det var högvatten och vågorna slog nära hotellområdet. Hundratals krabbor sprang runt för att rädda sig undan vågorna.

Vi avnjöt sedan en god buffémiddag. Bästa stationen var pastamannen. Vi pekade på vilka ingredienser vi ville ha, han stekte ihop, vi valde vitsås eller tomatsås samt pastasort och inom några minuter hade vi ljuvligt doftande pastarätter på våra tallrikar.

För första gången i våra liv så har Stefan och jag All-inclusive och vi har till min fasa blivit försedda med ett rött tygband på armen. Ringmärkt och instängd, men jag vänjer mig nog. Utifrån vad vi såg på vägen hit så lockade inte världen utanför hotellets trygga område.
Efter middagen flyttade vi upp till en av barerna. Allt är stilfullt byggt i gråfärgat trä med enkla räcken som stöd och broar över pooler. Det harmoniserar med vasstaken och det grå och turkos matchar snyggt ihop.

På tisdagen vaknade vi upp till en ny värld. I dagsljus var hotellområdet otroligt vackert. Mycket grönt ihop med alla turkos färger från hav och pool och med de naturfärgade byggnaderna. Växter och buskar med färglada blommor. Många höga palmer fanns på området och nere på stranden fanns snygga solsängar i trä. De flesta stod under låga träd som gav en perfekt blandning av skugga och sol.

Där hotellområdets strand slutar finns en liten nivåskillnad ner till den vanliga stranden. Det är en allmän strand och vi hade blivit varnade för Beach Boys som hängde där nere. De ville sälja allt och var inte att lite på. Hotellets vakter patrullerade längs kanten på området för att se att inte obehöriga skulle kunna ta sig upp och att våra saker var i säkert förvar.
När vi checkade in hade vi fått varsin strandväska att ha saker i. Våra värdefullaste saker var utan tvekan våra mobiler. Inte just för mobilens värde utan alla bilder och filmer.
Den nedre stranden användes också som väg. Cyklar, mopeder och en och annan ko eller åsna med vagn passerar då och då nedanför hotellet. Afrikanska damer börandes stora hinkar på huvudet är också en vanlig syn.

Vi har nu njutit på Zanzibar i 5 dagar och det finns både positivt och negativt att säga om vår vistelse här.
Hotellområdet är otroligt vackert och genomtänkt. Det hålls efter och sköts exemplariskt och alla är väldigt vänliga. Sanden är kritvit, precis som potatismjöl och finns även uppe på hotellområdet.
Det finns flera pooler, barer och restauranger. Förutom buffématsalen finns 3 st a la carte. Italiensk, Thai och indisk där man bokar bord.
Jag skall väl erkänna att det är smidigt med all-inklusive, jag kan när som helst få en flaska kallt vatten, eller en kall öl på eftermiddagen. Maten har varit god och utbudet bra. Jag älskar ju alla färska frukter som mango, passionsfrukt, annans, vattenmelon och papaya.

Men jag älskar också att bada i havet. Under vår vistelse i Thailand i december badade jag inte i poolen en enda gång.
Här har det varit precis tvärt om.
Havet var väl lite av en besvikelse. På håll ser det inbjudande ut. Turkos-mintgrönt med lite mörkare partier. Det visade sig dock att de mörkare partierna inte var djupare vatten utan sjögräs, som stundtals slits loss och driver runt.
Det är otroligt stora skillnader på hög- och lågvatten här. Detta i kombination med att det är långgrunt här gör att vill du bada i havet när det är lågvatten krävs en promenad på drygt 30 min rätt ut till havs. Då har alla sjöborrar kommit fram och risken att bli stucken är stor.
När väl högvattnet kommer in är det extremt varmt. När vi gick i första dagen blev vi nog lite chockade. Vattnet var betydligt varmare än våra kroppar. Det kändes som att kliva ner i en badtunna. Vi gissade på ca 40 grader.
På tok för varmt när man söker svalka.

Så det har blivit ett förmiddagsdopp och ett eftermiddagsdopp. Däremellan har vi svalkat oss i poolen. Och svalka oss har vi behövt. Zanzibar är helt klart den varmaste platsen jag varit på. På dagarna går det rätt bra när man kan bada. Men på kvällarna har det varit extremt varmt. Temperaturen har knappt gått under 30 grader någon gång under dygnets timmar.
Värmen har gjort att vi inte orkat ta oss för så mycket. Vi hade planer på att ta oss in till staden Stonetown, men avstod i värmen. För varmt för sightseeing. Så vi har bara njutit och slappat, solat och badat och njutit av en god bok i skuggan. Vi kände att det bara var skönt att smälta alla förra veckans intryck och njuta av allt vi var med om. Safarin var så intensiv att den tar tid att smälta.
Efter middagen har vi suttit på någon av barerna och spelat kort allesammans. På kvällarna har det även varit underhållning av varierande slag. Grymma afrikanska akrobatiska dansare höll en fantastisk show i igår kväll. Ibland har något band spelat och ena kvällen började de spela riktiga gamla godingar. När de satte igång med Wengaboys kunde inte Markus, Stefan och jag sitta still. Vi begav oss ner till det lilla dansgolvet, där vi tillsammans med ett gäng andra turister släppte loss.
När bandet körde igång Shakiras Waka Waka blev det riktigt drag. Fler turister strömmade till och det var så stämningsfullt att dansa runt barfota nära havet och alla sjöng med i refrängen.
”Waka waka eh eh
Tsamina mina zangalewa
This time for Africa”
En stund jag kommer minnas länge.

Beach volleyboll blev det en eftermiddag, och en morgon körde Stefan och jag intervallträning på stranden. (Och Jill, Markus deltog inte.)

Idag gick vi iväg på en egen safari. En revsafari. Vi kollade tidsschemat för tidvattnet och såg att det skulle vara som lägst 14:41: Så strax innan 14:30 begav vi oss till fots rätt ut i havet. Ibland var det sand, ibland sjögräs och någon decimeter högt vatten. Sedan kom vi förbi algodlingarna. De skördas varje morgon och av algerna görs hudvårdsprodukter. Sedan började problemen med sjöborrarna och vi fick noga kolla vart vi satte fötterna.
Här var vattnet otroligt klart och fint, men endast en decimeter djupt.
Beach boysen hängde efter oss. Ville guida oss för att förhoppningsvis tjäna några kronor.
Några pengar hade vi inte med oss. Vi hade knappt några pengar kvar heller. Våra sista ören har Anna och jag köpt tunikor för i den enkla skjulen på stranden. Och enda stället att ta ut pengar var i Stonetown.
Så vi försökte skaka av oss grabbarna, men det gick sådär. Efter nästan 40 min promenad kom vi ut till revet. Vi hade hoppats komma till dit vågorna slår och det blev djupt, men dit var det minst 300 meter till. Så vi gick runt i ca 3 decimeter högt vatten och tittade på koraller, anemoner, clownfiskar och sjöstjärnor i alla dess färger.
Först klockan 16 var vi tillbaka uppe vid hotellet.

Imorgon skall vi njuta av vår sista dag här. 18:30 kommer vår minibuss och hämtar oss och kör oss till flygplatsen. En kort flygning från Zanzibar till Dar es-Salaam på fastlandet och sedan lyfter planet mot Amsterdam vid midnatt.
Vi är alla otroligt nöjda med vår resa, och kombinationen av safari och sol och bad. Frågar ni gruppens alla deltagare vilken del som varit bäst kan ni nog få lite olika svar. Själv håller jag safarin högst i kurs.
Allt har flutit på bra och varit väldigt väl arrangerat av både Jambo Tours som bokade vår resa, samt Leopard Tours som var de som körde oss under safarin.
Inga större missöden har inträffat. Pers försenade plan löste ju sig hyfsat, han hann ikapp oss innan vi gav oss väg på safari.
Anna, Kalle och Olle var rejält förkylda under safarin, vilket ledde till lite mindre ork, framför allt för barnen. Men när man sitter still i en jeep funkar ju det med.
Flera av oss har varit lite bubbliga i magen. Men det har inte hindrat våra planer, en Imodium senare har vi skumpat vidare i safarijeepen.
Jag själv fick ett getingstick på ryggen här på Zanzibar. Den rackaren hade satt sig på ryggstödet på min solstol och stack mig när jag lutade mig bakåt. Stefan fick ur gadden. Lite lök på sticket och problemet var ur världen.

Tack alla ni som följt oss på vår resa.
Nu skall vi på afrikansk afton.
Hakuna Matata!!!

Kram Staaf och Leiner

söndag 18 februari 2018

Serengeti och Ngorongoro

På fredagsmorgon gick vi upp redan vid 5, detta för att vara på plats redan i soluppgången och hoppas kunna få se en jakt. Detta då rovdjuren jagar mest på kväll, natt och morgon. En snabb frukost och iväg. Hyenorna smög runt vårt område och vi såg zebror och giraffer som gick och betade. Vi stannade till mitt på savannen och såg en stor sol stiga upp över horisonten, omkring oss var det knäpptyst. Det var en magisk stund.
Vi såg Afrikas minsta hjortdjur, kirk’s dikdik, inte större än en hare, hönsfåglar, ett vattendrag med flodhästar och små grön-orange fåglar i flock - lovebirds. Men ingen jakt.
Det började ljusna och vi förstod att våra chanser att få se en jakt minskade för varje minut.

Men det visade sig bli en spännande dag iallafall.
Två lejonhannar dök upp på ett fält och la sig bakom en buske, 300 m längre fram låg 2 hannar till. Vi såg dem på långt håll, så ingen närkontakt.
Vi körde vidare och kom till ett lite fuktigare område. På en klippa satt ett gäng babianer och spanade på oss. Vägen blev mer lerig och gropig och vi gungade till rejält åt vänster och sedan åt höger och sedan satt vi fast i leran. Bilens underrede satt fast i den höga vallen i vägens mitt. Chauffören provade köra framåt och bakåt men allt som hände var att lera sprutade. Ut kom han inte heller för lervallen på hans sida var för hög., hans dörr gick inte att öppna. Så Stefan, som satt fram idag, fick hoppa ut på fältet med högt gräs och chauffören klättrade över på Stefans sida och gav sig ut. Som tur var hade vi flera jeepar bakom oss som väntade avvaktande. Fler chaufförer hoppade ut och några andra turister filmade. De trixade och fixade och vi gjorde ett nytt försök, men vi kom ingen vart. Bogserlina kopplades på och jeepen bakom oss försökte backa oss loss. Hände inget. Jeepen backade då och vände och skulle nu dra loss oss genom att han körde framåt. Vi passagerare fick alla stiga ur då det verkade bli en gungig historia. Barnen var inte glada att kliva ut i det höga gräset och babianerna flyttade närmre oss och inspekterade oss noggrant. Säkert skrattade de åt oss. Nytt försök och efter en stund kom vår jeep loss. Det gungade till ordentligt och jag var glad att vi inte satt i. Men nu var vi loss och eftersom babianerna kommit ännu närmre var vi alla glada att få hoppa in i jeepen igen.

Sedan körde vi runt en stund men såg inget speciellt. Vi såg en flock elefanter på långt håll och en pygméfalk.
Sedan hände det grejer och värsta lejon-bonanzan utbröt. Vår chaufför fick tips via radion om lejon i träd. Det var ett korvträd vi nyligen passerat och då fanns inga lejon där, men nu var de där. Vi vände och körde tillbaka. När vi närmade oss klev en stor lejonhanne fram ur gräset och gick sedan framför vår bil hela vägen fram till trädet. Han gjorde sig ingen brådska och vi rullade sakta efter. Väl framme i trädet tog han sats och hoppade upp. I trädet låg 2 honor och sov och hanen försökte göra sig en plats i en klyka. Det gick sådär. Rumpan hängde ut över grenen och gång på gång var han på väg att trilla ner. Vi studerade dem en stund och rullade sedan vidare. Vi hann inte långt förrän vi möter nya lejon. En STOR lejonfamilj är på vandring. Vi stannar mitt i deras gångväg och låter dem passera tätt intill oss. De kommer i en lång rad och det bara matar på med lejon efter lejon. Vi räknar dem till 5 honor som sedan följs av 6 små lejonungar och sedan ytterligare 5 honor. Sist kommer en lejonhane. En helt otroligt stund med lejon överallt och framförallt kul att se de små barnen. Totalt bestod flocken av 17 lejon och fastän klockan bara var 11 så hade vi redan sett 24 lejon bara idag.

Vi åkte vidare en bit och hittade en stor flock med zebror och gnu. Den stora migrationen hade passerat, de vi såg var några som hamnat på efterkälken. Nu vistades många djur längre västerut i väntan på regnperioden som återigen skulle göra Serengeti grön.

Vi körde tillbaka till campen för lunch och tog det lugnt en stund. Att skumpa runt på dammiga vägar sliter på kroppen. Utanför kökstälten smög flera babianer och en gigantisk maraboustork runt och väntade på rester. Vad många nog inte vet är att just maraboustorken likt gamar är en asätare. Chokladföretaget Marabou gjorde ett misstag när de valde namnet efter en asätare, det var ibisstorken de tänkt men tog fel stork.

Vid 15:30 åkte vi iväg igen. Vi såg en leopard i träd med en impala, fast på långt håll. Vi såg flera elefanter i omgångar varav en rejält stor flock som gick mitt i land oss. Vi tog en tur förbi floden där vi sett lejon igår och såg ännu ett lejon. Klockan började bli mycket och vi skyndade oss hem innan klockan skulle bli 18 och djuren skulle få vila från turister och bilar. Strax innan campen såg vi vår första schakal.
En kall öl, en kork Jäger för att rensa strupen från damm och en dusch och vi var i form för middagen. Det hann börja mörkna innan vi lämnade tältet och vi fick ledsagare med oss. Vi fick då höra att bufflarnas gångstig går mellan tält 4 och 5, dvs mellan Leiners och Pers tält. Men lurigast var hyenorna, därför skulle man aldrig gå själv.

Före middagen serveras alltid popcorn och många tar en lugn stund med öl och popcorn framför bush-TV:n, dvs brasan.

Mätta och belåtna återvände vi till tälten för sista natten i Serengeti. Somnade till hyenornas ylande.

7:40 på lördags lämnade vi campen och begav oss tillbaka mot Ngorongoro, den kollapsade vulkanen. Vi såg stora flockar av gnu, gaseller och zebror på vår väg ut ur Serengeti. Ute på huvudleden stod chauffören på lite och det dammade rejält. För er som inte varit här går det inte att förklara, men dammet letar sig in överallt. Allt du tar i är damigt, sätena, telefonerna, packningen, vattenflaskan.
Vid halv elva nådde vi toppen av vulkanen och började vår resa ner för kratern, eller calderan som är det rätta ordet för en kollapsad vulkan. 600 meter ner på brant cerpentinväg av grus. Lägsta växel och bromsa lagom mycket, det var en spännande färd.
Oroligt vackra vyer och calderan bildade som en gryta i den kollapsade vulkanen. De djur som tagit sig in tog sig knappast ut igen. Därav det täta beståndet av flera arter.
Enormt stora flockar av gnu, zebror, impalor betade på botten av vulkanen. Flera hyenor strök omkring nära dem, men flockens storlek verkade ge dem styrka.

Och sedan kom han, vår första och enda noshörning. I täten av en stor buffelflock gick han. Visserligen på långt avstånd men vi kunde ändå se hornet med blotta ögat. I kikaren rådde det dock inget tvivel, det var en noshörning. Alla Big Five avklarade.

Vi körde sedan runt i calderan och fick närkontakt med både strutsar, zebror, impalor, gnu och krontranor. Djuren här verkade mindre rädde. I fyra omgångar såg vi lejonpar, både på nära och långt håll. Så dagen summerades med 8 lejon.

Vid en sjö där färskvatten strömmade upp underifrån parkerade vi, liksom många andra jeepar, för lunch. Mycket grönska, som en riktig oas och i vattnet plaskade flera flodhästar. Från vår camp i Serengeti hade vi fått med lunchlåda. Tyvärr fick vi äta den inne i bilen. Gladorna som cirkulerar över sjön är helt galna efter mat. De tar allt de får tag på och det finns risk att klöser turisterna när de tar maten från dem. Därav denna försiktighetsåtgärd. Men efter maten kunde vi gå ut och njuta av den vackra omgivningen och se flodhästarna på nära håll.

Turen i Ngorongoro avslutades med en tur i caledrans enda skogsparti. Akasiatröd och palmer blandat med elefanter och babianer. Vi hade fortfarande taket uppfällt och njöt av våra sista minuter av safarin ståendes i bilen.
Sedan bar det brant brant uppför och till vår lycka var utfartsvägen plattsatt. Hade det varit slirigt grus undrar jag om vi någonsin kommit upp. Motorn kämpade uppåt på lägsta växel och jag valde att inte titta ner på de branta sluttningarna.
Upp på toppen kom vi iallafall och var uppe på den gamla vulkandes kant. Vi rullade sedan vidare mot dagens lodge - Ngorongoro Farm House. En idyll mitt ute i skogen på bergets sluttning. Bungalowsen låg utspridda på ett kaffeplantage bland massa vackra blommor och träd.
Pool fanns också och efter att ha duschat av oss allt dam njöt vi av lyxen och sol och bad några timmar innan solen gick ner. Vilken skillnad från tälten i Serengeti.
Kvällens middag bestod av soppa, sedan buffé för både varmrätt och efterrätt. Ute på terassen stod två kockar och wokade vad vi plockade till oss.
Under middagen diskuterade vi våra safaridagar och alla intryck. Vi var alla väldigt nöjda och belåtna och summerade våra dagar. 1 noshörning, 2 geparder, 4 leoparder, 45 lejon, säkert över 200 elefanter, giraffer, zebror plus massa andra häftiga djur och fåglar. Vilka dagar!

Idag rullar vi tillbaka till Kilimanjaro där vi säger hejdå till Per som flyger hem till Sverige igen. Vi andra tar planet till ön Zanzibar för en veckas sol och bad. Så skönt det skall bli efter allt damm och skumpande.

Tack till er som följt oss under safarin och tack för era kommentarer.
När vi kommer till Zanzibar hoppas jag på bättre wi-fi så jag kan lägga upp lite bilder.

Dammiga hälsningar från Staafs, Leiner och Wetterholm.

torsdag 15 februari 2018

Serengeti - den ändlösa slätten

Redan 7:30 lämnade vi Lake Manyara och fortsatte huvudvägen mot Serengeti. Vägen var asfalterad och relativt bra. Vi körde upp för höjd och sedan ner på andra sidan. En vacker dal med odlingslandskap bredde ut sig framför oss. Brunröd jord till den gröna växtligheten och en blå himmel skapade vackra färger. Då och då kantades vägkanten av massajer som vallade sin boskap. De gick insvepta i deras typiska klädsel, som mönstrade lakan av olika färger. Vackrast var den klarröda, särskilt till landskapet med jorden och växtligheten.

Vi fortsatte uppför och kom fram till Ngorongoro National Park. Där tog grusvägen vid och vi fick sedan skumpa vidare på grusvägar. Vi fortsatte uppåt och på vår högra sidan var det branta sluttningar ner mot slätten där sjön låg. Mycket grönska på sluttningarna och många av träden påminde om broccoli. Vi kom fram till en utsiktspunkt där vi stannade. På vänster sida om oss bredde den kollapsade vulkanen Ngorongoro ut sig, kallas för calderea. Vilken fantastisk vy. Calderan var 600 m djup och 21 km bred. Dit ner skall vi på lördag och spana på djur.

Nu försatte vi mot Serengeti. Vacker vyer med slätter, kullar och grönska med broccoliträd.
Nu bar det nerför och massajbyar blandades med flockar av gnu och zebror. Långt framför oss kunde vi se slätten Serengeti breda ut sig. Serengeti betyder just den ändlösa slätten.
Vi fortsatte ner och längs sidorna betade giraffer och europeiska storkar som övervintrade här.

Sedan var det dags för besök i massajby. Vi välkomnades med sång och blev klädda i färglada lakan. Kring byn växte en taggig buske som skydd och vi välkomnades in innanför ”muren”. Hos massajer råder månggifte och hövdingen hade 14 fruar och 60 barn. Alla bodde i byn.
Tillsammans med massajmännen deltog Markus, Kalle och Olle i hopptävling. Den som hoppade högst jämfota med raka ben stod högst i kurs.

Vi välkomnades sedan in i deras hyddor, byggda av lera och pinnar. De var så små att vi fick dela upp oss. En enkel säng gjord av pinnar och täckt med kohud, samt en eldstad var allt som fanns. Maten bestod ofta av en blandning av blod och mjölk. Lät ju jättegott!
I hyddan vi besökte bodde en kvinna med sina 6 barn i en säng ca 140 cm bred. Männen vandrade runt hos sina fruar, de fick bara sov en natt åt gången hos varje fru.
Vi stödköpte lite av deras smycken, besökte förskolan där barnen sjöng och räknade för oss.
Morgonkaffet hade nu runnit ner och vid parkeringen besökte vi en mycket enkel toa med ett gjutet hål i golvet. Flugor och ingen vidare lukt. Jag kissade med dörren öppen ut mot slätten.

Vi närmades oss Serengeti, rak och dammig väg. Vi försökte hålla fönsterna stängda vid möte, men dammet letade sig in ändå.
In genom entrén och den raka och dammiga vägen fortsatte. Vi såg mycket djur på sidorna, både utanför och innanför parken, men inget vi inte redan sett.
Men så plötsligt upptäcker Per 3 lejon under ett träd nära vägen. De låg ner så vi såg bara huvudven stack upp.
Vi vek av från stora vägen och fortsatte mot vår camp och på vägen dit såg vi elefanter i flera omgångar.

När vi kom fram till Kati Kati tented camp var klockan 13:30 och vi var rejält hungriga. Vi bjöds på en god köttfärssås och fick våra tält. Campingen låg brecis vid botten av en sluttning och alla tälten låg på rad. I mitten fanns restaurangtältet och på bägge dess sidor låg tälten man sov i. Mitt och Stefans tält låg sist i raden. Kändes lite sådär med tanke på djuren som fanns utanför och förhållningsreglerna vi fått. Efter mörkrets inbrott får man inte gå själv till restaurangen. Då skall man stå i din öppning och vinka med din lampa tills ledsagare kommer.
Tälten var stora, enkla men fräscha. Alla hade ordentliga sängar och egen toa. Dusch fanns, men då fick man säga till först. De fyllde på en behållare på taket när det var dags för det.
På uteplatsen fanns två stolar och där kunde man sitta och njuta av utsikten. Framfört oss bredde Serengeti ut sig med sitt torra gräs och akasiaträd. Giraffer betade i trädgården. Kändes så overkligt att befinna sig mitt i allt detta.

Vi gav oss iväg på en liten kort eftermiddagstur. Efter klockan 18 får vi inte köra i parken längre, då skall djuren vila.
Så vi åkte bara i några kilometer från vår lodge. Så fick vi syn på ett gäng safarijeepar under ett träd. En elefanthjord passerade nära dem och vi körde dit och trodde elefanterna var anledningen till alla bilar. Men det var något mycket bättre än så. I trädet låg en leopard och vilade och vi parkerade precis under leoparden. Ibland öppnade hon ögonen och tittade på oss. Att det var en hona visste vi först då vi åkte därifrån då vår guide körde runt och kollade om han såg några testiklar.
Det var en väldigt speciell stund med leoparden så nära, max 5 meter mellan oss. Att få se en leopard så nära och dessutom första dagen var extremt ovanligt sa vår guide.
Vår lycka fortsatte och vi fick se gäng badande flodhästar på nära håll. En låg upp och ner när vi kom fram. Vi fick även se gamar, strutsar och en annan stor fågel, koritrapp, som vägde 16-17 kg.

Tillbaka på campen sköljde vi rent halsen från dagens grus med Jäger, tog en svalkande öl vid namn Serengeti och duschade av oss dagens damm. Anlände till middagen som nya människor.
Vi avnjöt sedan en god måltid med ris, köttgryta, broccoli, linsgryta, supergoda fläskkotletter, potatis mm. Flyttade ut till brasan och satt och spanade ut i mörkret och savannen. Vi hoppades få se hyenornas ögon bland buskarna.
Men dagens skumpande och alla upplevelser hade gjort oss trötta så vi blev inte särskilt långvariga.
Vi blev lotsade hem till vårt tält och stängde till alla blixtlås ordentligt.
Medans jag oroade mig för att lejon, hyenor och andra rovdjur skulle ta sig in i vårt tält, så var Stefan mer orolig för de mindre krypen. Eftersom rovdjuren inte kan öppna blixtlås så var det Stefan som fick rätt. Han slängde ut en vandrande pinne, slog ihjäl en fet spindel och 2 andra kryptiska insekter.
Trötta men nöjda med dagen somnade vi sedan med savannens alla ljud omkring oss. Viken annorlunda alla hjärtans dag. Och fyra av The Big Five avklarade.

Idag på morgonen gav vi oss av igen. Vi fick packa med oss lunchlåda för vi skulle vara ute och åka hela dagen. Och vilken dag det blev. Förutom att vi sett allt det vi nu kallar för det vanliga, dvs. elefanter, gaseller, antiloper, zebra, gnu, vårtsvin, giraffer, struts mm. så har vi haft ett par riktiga wow-upplevelser.

Den första inträffade rätt tidigt på morgon efter avresa och i ett träd hängde ett kadaver och på en gren bredvid låg en leopard och vilade. Men vi var ju lite bortskämda från gårdagen och tyckte nog att avståndet var lite väl långt. Men imponerande hur leoparden fått med sig bytet upp i trädet.

Strax därpå blev det mycket action. Vid en flod låg 3 lejonhonor och sov, 2 till stod nere vid vattnet och drack. I vattnet låg en mindre krokodil och lurade. I bakgrunden började 2 vattenbufflar bråka. Anna uppräcker då att flera hyenor stryker omkring i området och i träden ovanför sitter flera gamar och en marabostork. Detta tyder på att det finns ett kadaver i närheten. De båda lejonen lämnade nu vattnet och passerade precis intill oss. Helt makalöst! Först la de sig bland de andra lejonen, men sedan reste den ena på sig och vandrade ut på slätten. Det långa gräset gjorde det svårt att se vad som hände. Men det blev fart på hyenorna och 2 av dem kom springandes med stora köttstycken. De hade uppenbarligen hittat lejonens kadaver. En varan klev nu fram ur gräset och tog lejonens plats vid vattnet. Allt detta hände inom loppet av 5-10 minuter. Helt otroligt!

Vi fortsatte och fick se en örn som satt på backen och åt bara några meter från bilen och strax därpå vid ett vattenhål låg två stora krokodiler. Vi fick dessutom närkontakt med en stor elefantflock. De gick bara meter från bilen.

På en pick-nick-area på en kulle åt vi vår medhavda lunch. Sedan åkte vi vidare och då var det återigen dags för nya wow-upplevelser. Under ett träd låg 4 feta lejonhannar och vilade. Bredvid dem låg en zebra halvt uppäten. De lyfte lite på huvudet när vi passerade, en reste sig och bytte plats. I övrigt verkade de rätt oberörda av oss.

Strax därpå passerade vi ännu ett träd med jeepar. Vi kunde snart se ett kadaver från en gasell uppe i trädet, men vad gömde sig mer? Tillslut upptäckte vi en lite babyleopard uppe i trädet. Mamman hade släpat upp bytet åt honom men nu var hon iväg på nya äventyr.

Guiderna pratar med varandra på radio, så vissa saker hittar vi inte av en slump. Men dagens sista upplevelse var helt vår egen och helt pga slumpen. Vi kommer och kör på mindre väg och på sidorna finns inget mer än högt gräs. Då stannar vår guide bilen och ber oss vara snabba med kameran, för det här måste gå snabbt. Vi fattar ingenting, tror han menar gamen i trädet bredvid. Sedan förstår vi. Framför oss uppenbarar sig en gepard och efter den ännu en. Vår guide säger då att de är så rädda för bilen så de sticker snart. Men inte då, den första lägger sig mitt på vägen framför oss och rullar i gruset. Sedan passerar bägge förbi oss på vägen.

Otroligt nöjda med dagen återvänder vi till campen. Nu sitter vi med en öl på restaurangen med utsikt över Serengeti och smälter dagens intryck och spekulerar i vad vi förväntar oss imorgon. Vad vi hoppas på imorgon är en kill. Lite brutalt, men det skulle vara så häftigt. Noshörning hoppas vi ju självklart också på, sedan är The Big Five avklarade.

/Staafs, Leiner och Wetterholm


onsdag 14 februari 2018

Riftadalen och Lake Manyara

Jag vaknade av ljud från rummet intill. Vår bungalow var indelad i 2 lägenheter och vi visste att den andra var ämnad för Per. Jag tittade på klockan, 23:30, och förstod genast att det var Per som kommit. Så skönt!!!
Nu började även Stefan vakna till när Per stängde till fönsterna i sitt rum. Stefan var dock inte lika logisk som jag utan satte sig raskt upp och deklarerade att aporna håller på att ta sig in genom fönstren.
Jag lugnade honom snabbt och förklarade att det var Per som anlänt.

Sedan sov vi gott till klockan 6 på morgonen då vi väcktes av diverse fåglar i träden utanför. Klockan 7 anlände vårt beställda morgonkaffe.

Gänget var nu samlat och efter frukost drog vi iväg. Vår första safaridag väntade. Och vår guide och tillika chaufför mötte upp oss.
Passerade Arusha som såg ut som en mindre ort, men det visade sig bo 1,5 miljon människor där. Vidare genom mindre städer, kort stopp för safrihattar och sedan ut på glesbygden. Passerade massajbyar och alla hade en viss sorts buske runt sin by som en skyddande mur.
Närmade oss Lake Mayanara och körde cerpentinvägar upp på berget. Vi vek av från asfaltsvägen in på en extremt skumpig grusväg. Stora stenar och gropar med rödfärgad sand och ett njurbälte hade varit på sin plats.
Anlände omtumlade till Kirurumu Mayanara Lodge högt uppe på höjden och blev visade till vårt boende. Vi följde stigar i skog och kom till enkla bungalows med tältduk men alla med fantastisk utsikt över sjön.
För bilder, se mitt första inlägg inför vår resa.
Wi-fi här var en överraskning, därav detta blogginlägg. Men bilder orkar inte systemet med.

En god lunch med en annorlunda men god köttfärssås och spagetti. En fräsch sallad med vinägrett hade vi fått till förrätt och som efterrätt gick vi ett fruktfat med massa exotiska frukter.
Mätta och belåtna åkte vi ner för berget igen vid 14-tiden och in i första nationalparken. Nu började äventyret på riktigt och snart möttes vi av babianer och en blåaktig apa som hette sykes monkey (osäker på stavning). Bägge sorter satt precis intill vägen och vi fick se dem på nära håll.
Genom skog och på små grusvägar, spanade för fullt men allt vi såg var buskar med tusentals fjärilar. Många av träden var akasia av olika sorter. Jag har innan bara kallat det för afrikaträd för det har det typiska utseendet för Afrikas slätter. En stam med en stor plym som krona. Nu fick jag veta att det var akasia det hette och vår guide visade oss en speciell sort de kallade för feber akasia. Träden var gulaktiga växer där det är lite fuktigt. Förr slog missionärerna läger under träden och fick sedan feber. De trodde det berodde på trädet men det kom från myggorna som levde i den fuktiga omgivningen.
Även mitt favoritträd baobab som finns mycket på Madagaskar dök upp här och där.
Vi kom ut på en slätt och där fick vi fullt upp. Zebror, gnu och vårtsvin dök upp och i ett vattenhål intill gick hägrar, ibisstrok och fler andra vadarfåglar. Vår jeep har ett tak man kan höja upp och vi kan stå i bilen och spana men ändå ha skydd för solen. Ger fantastisk utsikt och närhet till djuren. Jag gillar ju verkligen zebror med sitt fantastiska mönster. Frågan är bara, är de vita med svarta ränder eller svarta med vita ränder?

Vi fortsatte fram till Hippo-pool och på håll kunde vi se flodhästar i vattnet då ögon och öron stack upp över vattenytan.
Några i sällskapet började längta efter en toalett och vår guide lovade ta oss dit på 20 min. Värmen gör att man måste dricka konstant, så det är inte lätt.
På väg till toan överrumplades vi av en stor gammal elefant som stod precis intill vägen. Vår guide uppskattade hans åker till 60 år och han var nu så pass gammal att han var utstött och ensam. Vi såg honom passare bara några meter framför bilen. Det var mäktigt. Vi hann även se goliatpelikan (den största av alla pelikaner), en krontrana med en stor plym på huvudet. Slutligen innan vi nådde toaletterna promenerade en elefantfamilj förbi. Lite längre bort än den förra men mäktigt med en hel familj med 2 barn.

Toapaus och plats för mer vätska. Nu var det hett! Vi vek av ner mot sjön igen och studerande hundra tusentals flamingos vid sjöns kant. Tyvärr alldeles för långt bort. Med blotta ögat såg det bara ut som att stranden var rosafärgad men i kikaren såg vi de vackra fåglarna. Jag skulle så gärna vilja se dem på nära håll.

Klockan gick fort men vi hade ännu inte sett några giraffer. Vår guide tog oss vidare och medan vi letade såg vi både kungsfiskare, en väldigt blå-turkos fågel och antiloper. Sedan så var de bara där. 4 giraffer som gick ihop två och två. Jag kan verkligen inte låta bli att förundras av detta djur med sin annorlunda kroppsform. Vände runt bilen och fick då syn på våra första vattenbufflar.
Klockan var nu över 17 på eftermiddagen och vi lämnade parken med 2 av de The Big Five avklarade - elefant och vattenbuffel.

Väl hemma vid vår tältlodge smakade det bra med en kall öl på altanen med utsikt över dalen. En dusch för att bli av med dagens damm satt inte heller helt fel.
Under middagen insåg vi alla hur trötta vi var och vi gick direkt hem till våra tält mycket nöjda med dagen. Så mycket vackert och häftigt vi sett.

Onsdag morgon och tidigt avresa mot Serengeti. Enligt Per kommer det vara bli bättre och bättre nu, så vi ser med spänning fram emot vad som komma skall. Lämnar nu wi-fi tills på lördag, nu väntar tält mitt ute på savannen.
Återkommer framåt lördag-sovdags med rapport.

//Staaf, Leiner och Wetterholm

måndag 12 februari 2018

Jambo Jambo

Jambo Jambo eller Hej hej som det blir på svenska.
Eftersom bloggappen inte vill skicka upp mina foton så blir det bara text. Bilder hittar ni på Facebook och Instagram.

Resan till Landvetter avlöpte smärtfritt och vi strålande samman med familjen Leiner. Medan vi checkade in tilltog snön utanför och när det var dags för boarding var vårat plan täckt med snö. Jag var mån om att komma iväg i tid då vi inte skulle ha jättemycket tid för byte i Amsterdam. Medan vi väntade på att få gå ombord på fick vi sms från Annas bror Per, hans plan från Stockholm var 20 min försenat.
Vi gick på och samtidigt som vi satte oss började de med avisningen av vårt plan. Vi lyfte 25 min sena och höll tummarna för att allt skulle gå enligt plan. Skakig start genom snö och blåst och de mest flygrädda i sällskapet, dvs Markus och jag, var inte så nöjda.
Men väl uppe på rätt höjd blev det en lugn flygning och piloten stod på bra ner till Amsterdam.
1 h och 10 min senare landade vi på utsatt tid 19:15. Vårt plan mot Nairobi skulle lyfta 20:40, det borde lösa sig.

Vi slog på våra mobiler och möttes av ett meddelande från Per. Hans plan var 1,5 timma försenat. Han skulle missa planet till Nairobi. F-n!
Det tog en stund för oss att promenera till rätt gate och vi väntade i det längsta på Per. Final call och på flightradar24 kunde vi se att Stockholmsplanet hade några minuter kvar till landning. Tillslut frågade vi. Nej, det skulle inte hinna, de var redan ombokade på ett plan imorgon från Amsterdam direkt till Kilimanjaro. Så surt!!!

Vi gick ombord på vårt plan. En Boeing 787-8 Dreamliner. Det kändes som att kliva in i en annan värld. Ett nytt och superfräscht plan och vi hann precis bara sätta oss innan de taxade ut. Trots att kapten sagt att det kunde bli en lite turbulent start genom regn och vind, så märkte jag knappt av att vi lyfte. Förstod inte ens hur denna jättekärra kom upp i hastighet. Det kändes som det gick max i 80 ute på startbanan. Men upp kom vi och visst var det lite skumpigt genom molnen, men sedan hade vi en skön flygning på 7,5 timma ner till Nairobi.
Egen monitor och säkert närmare 100 filmer att se på. Men vi åt och försökte sedan sova. Gick väl så där för de flesta av oss. Slumrade under några timmar innan det var dags för den continentala frukost som utlovas. Till vår besvikelse bestod den av fruktsallad och crossiant. Inte mycket till frukost i det annars så lyxiga planet.

Landade mjukt och fint i Nairobi i soluppgången. Ett platt landskap med brända slätter och inte alls särskilt vackert. Men i soluppgången kändes allt magiskt. Och vi var ju i Afrika!!!

Sedan började nästa uppdrag, hitta rätt terminal till inrikesflyget. Och då vår utsedda reseledare Per var kvar i Amsterdam fick vi nu ta saken i egna händer. Trötta irrade vi runt en stund och barnen var hungriga. Vi hade ingen tid att leta mat nu. Jag hittade en banan i min väska och Markus kom på att han hade mackor kvar i sin sedan första flyget. Så vi skyndade vidare. Monitorerna sa G04 och det var då inte helt logiskt att vi skulle till gate 5 där det stod Johannesburg. Men så var det. Via en sidoingång tog de oss ut till ett litet propellerplan. Hmmmm...det här blir ju spännande.
8 lokal tid (klockan 6 hemma i Svedala) puttrade iallafall vårt plan ut på startbanan och lyfte riktigt stabilt upp i luften.
En kort flygning på 40 min skulle ta oss till Kilimanjaro och skumpigt blev det då vi påbörjade vår inflygning. Men då var vi fullt upptagna med att spana på bergen som dykt upp på bägge sidor om oss. På vår högra sida reste sig Mt Kilimanjaro upp ur slätten. Morgonsolen lös på snön på toppen och det var makalöst vackert.
På vår vänstra sida låg Mt Meru.

Vi landade sedan mjukt och fint på Kilimanjaros flygplats, fixade vårt VISA och till vår stora glädje stod alla väskorna och väntade på oss.

Utanför fanns en chaufför från Leopard Tours som skulle köra oss till vår första lodge.
Trötta var vi och det var svårt att hålla ögonen öppna samtidigt som det fanns så mycket spännande att se.
En timma senare checkade vi in på Moivaro Lodge som lågt vackert beläget omgivet av massa grönska och blommor. Fullt av oidentifierbara ljud från skogen, säkert både fåglar, insekter och djur.

Vi fick våra bungalows som var riktigt sjyssta och låg utspridda på området.

Vi slappade sedan vid poolen och beställde öl i väntan på lunch. Vi fick meddelande från Per att nu var han på gång att lyfta från Amsterdam. Stackarn hade sett vårt plan från fönstret på sitt då vi stack iväg igår.
Åt goda kycklingwraps med annans till lunch på lodgens restaurang. Så goda.
Slumrade vid poolen med parasollen som skydd för solen. Så skönt att vara framme.

Jag, Anna och Stefan tog en eftermiddagspromenad på en stig som fanns runt området. Såg flera fina träd och blommor och hittade en nerfallen passionsfrukt. Tyvärr hittade vi inte trädet.

När solen sänkte sig och skymningen kom började nya ljud höras utanför vår bungalows. Träden fylldes av apor som hängde och slängde. Stora svarta fåglar flög skrikandes över området.

Vi avnjöt en god buffé och avslutade kvällen vid brasan med ett glas rött. Tyvärr blir det nog sängen snart. Nu hoppas vi bara Per hittar in till oss under natten. För imorgon bär det iväg på safari.

//Staafs och Leiners