söndag 1 oktober 2017

CSI-challenge #237

This weekend the design team for Project Life in Norway met up for a scrapbooking weekend and today we decided to solve the CSI-challenge #237 with the same photo. A photo taken of us today.
This is my first LO for over 5 years, and so I feel a little nervous to show it.


And here is CSI-challenge # 237:



I followed the colors, and used the sketch.
The evidence are:
- grid pattern
- stripes
- speech bubbles
- labels
- people (on the photo)
- washi tape
- frame




The testimony are the inspiration words group and differences. We are a group of people from two different countries speaking different languages.

Best regards Marit

söndag 30 juli 2017

Grand finale

Jag kunde inte låta bli. Under våra sista dygn på resan inträffade så många oväntade händelser att jag bara var tvungen att göra ett sista blogginlägg från vår resa.

2011 var vårt första år i Kroatien och vi reste då i Istrien i norra Kroatien, även kallad Pula-halvön.
Då mörkret lagt sig hördes ett konstigt ljud över campingen. En fågel ropade, ett entonigt och lite ödsligt läte. Ibland besvarades lätet av ännu en fågel. Ibland satt de nära campingen, ibland längre bort.
2012 då vi var tillbaka i Kroatien hörde vi lätet igen. Varenda kväll ekade lätet över campingen, vi spelade in, följde ljudet, försökte få se fågeln. Men lyckades inte.
Vi åkte vidare till ön Krk och staden Baska och samma fågel höll låda där varenda kväll. Jag var då helt övertygad om att det var en sjöfågel.

Så för några år sedan fick vi veta vad det var. En UGGLA!!!
Ni som känner mig vet ju att jag har 3 fobier. Älgar, ugglor och rävar. Att höra en uggla hoa hemma gör att tårarna rinner på mig och jag hyperventilerar. Att se en bild på en uggla med stora uppspärrade gula ögon är bland det värsta som finns.
Av någon konstig anledning ser jag mer ugglor än andra. Min man hade inte sett många i sitt liv innan han träffade mig. Men sedan dess har han sett desto fler. De söker sig till mig och jag är allt annat än nöjd. De flyger över mig på löpturen, hoar i skogen nära vårt hus, passerar vägen när jag kör bil osv.

Ugglan vi hör i Kroatien tillhör släkter Scops owl, en dvärgberguv. Kanske är det just det speciella lätet som gjort att jag har kunnat hantera alla dessa ugglor och ljud.
Vi länken kan ni se ugglan och lyssna på dess udda läte.
Scops owl

Under årets semester i Kroatien så var det dåligt med ugglor i början. Kanske häckar inte scops owl i de södra delarna av Kroatien.
Men uppe i Baska var det dags igen och vår första natt där hörde jag dessutom 2 sorters ugglor. Dels vår scops owl och en med det "vanliga" uggle-lätet.
Trots att vi tillbringat flera veckor per sommar i Kroatien de sju senaste åren och hört ugglor i princip varje kväll, så har vi aldrig lyckats se någon.
Det är nu sista kvällen i Baska och vi är på väg hem till campingen efter en sista god middag. Eftersom vi skall åka tidigt morgonen därpå bestämmer vi oss för att gå förbi bageriet redan nu och handla frukostbröd.
När vi kommer tillbaka ut från bageriet stannar Stefan till och tittar upp i luften.
- Vad är det, säger jag?
- Jag tror jag såg en scops owl nu, säger Stefan då. Och om det var det så sitter den i trädet där.

Vi går fram till trädet några meter framför oss. Stefan får då syn på ugglan igen och i samma stund lyfter den igen men flyger bara några meter runt på trädets andra sida.
Vi skyndar oss runt och får då se den sitta i en murken del av trädet.
Strax därpå försvinner den ner i hålet i trädet, är borta några sekunder, kommer upp igen och lyfter snabbt.
Vi kan ju knappt tro våra ögon. Vi har fått se vår första dvärgberguv. Och detta på bara några meters avstånd. Hålet i trädet var bara 3 meter upp.
Jag var också förvånad över att jag inte blev mer rädd. Och hur liten ugglan var. Den såg pytteliten ut där den satt. Som en mindre duva, fast smalare.

Upprymda av vad vi precis upplevt blir vi sakta medvetna om vår omgivningen. Bredvid oss står 3 personer och tittar på samma sak som oss. Vi börjar prata och får då veta att de sett ugglans för första gången igår och de är nu tillbaka med en ordentlig kamera. Med största sannolikhet häckar ugglan i trädet, för de har sett den komma och gå flera gånger.
Vi behöver inte vänta särskilt länge innan det är dags igen. Ugglan landar på avsatsen, visar sig en knapp sekund, ner i boet och matar, upp igen och lyfter.
Vi är eld och lågar. Och jag inte minsta rädd.
Tillsammans med de andra, tjecker som visade sig bo på samma campingen som oss, går vi tillbaka till campingen. De för att skicka ner fler i familjen och byta barnvakt. Jag för att byta kamera. Inte lätt att få bra bilder med mobilen.

På plats visar det sig att jag precis missat att både herr och fru uggla var och matade samtidigt. Sedan dess har de inte synts till på länge.
Jag gör mig redo med kameran och inser att det inte är lätt med fokus i mörkret. Blixten laddar långsamt och jag tar några testbilder.
Plötsligt kommer en av dem tillbaka, jag söker upp den i linsen, får fokus, trycker, inget händer. Blixten laddar långsamt och ugglan hoppar ner i boet.
F-n!
Jag hoppas kunna ta den när den kommer upp, men jag är för långsam och ugglan lyfter innan bilden tas.
Trodde jag. Bredvid mig hoppar tjeckiskan av glädje.
- Du fick den, du fick den!
- Nej, säger jag. Jag var för långsam.
- Nej, jag såg på din display, kolla bilden!

Och till min stora förvåning och glädje inser jag att jag tagit den perfekta bilden. Ugglan hann aldrig iväg utan bilden togs i samma hundradels sekund som den lyfte vingarna för att flyga.


Lyckan är total.
En stund senare får jag en ny chans och lyckas då fånga den 
när den sitter still utanför boet.



Vi är alla upprymda av händelsen och att vi lyckats få några bra bilder. Vi är också förvånade över platsen de valt att häcka på. Ett av Baskas mest stimmiga område precis där gågatan börjar. Flera bilar vänder och parkerar här, restauranger, bagerier och del av campingen ligger inom 30 m. På andra sidan gatan ligger ett stort lekland med hoppborg, radiobilar, minikarusell, airhockeyspel och hög musik. Jublande barn som får leka samt skrikande barn vars föräldrar inte vill stanna på leklandet, hör till de mest frekventa ljuden och skapar allt annat än lugn för ugglorna.
Förmodligen la de sina ägg här innan turistsäsongen drog igång och nu fanns ingen återvändo.

Vilken fantastisk avslutning på vår vistelse här i Baska. Jag somnade väldigt nöjd den kvällen. På måndagsmorgonen rullade vi nordöst ut på motorvägen men körde inte särskilt långt.
Redan 9:30 anlände vi till Camping Slapic några mil sydväst om Zagreb. Campingen låg mitt ute i skogen men med närhet till den lilla byn Duga Resa. Vi hade fått tips om att det skulle vara väldigt fint här.
Det var det minsta man kunde säga. För att komma in på campingen passerade vi över floden Mreznica och såg hur fint och klart vattnet var. 2 gigantiska svanar simmade runt mitt i allt det gröna och blå. Så otroligt vackert.
Tyvärr var ju platserna närmast floden tagna, så vi fick bo lite högre upp. Vi installerade oss och utforskade sedan campingområdet. Fräscha servishus, en liten restaurang och vackra omgivningar där alla nationaliteter blandades på området.
Vi gick ner mot floden som rann längs med hela campingen. Smaragdgrönt klart vatten som var fullt av fiskar.




Vi gick upp en bit på området och hoppade i vid den gamla kvarnen. Sedan flöt vi med strömmen ner mot campingens badplats. Vilket ställe!
Små åar rann till och personer kom simmande både här och där. Ibland bildades som små sjöar med lugna partier, ibland var det mer strömt och små vattenfall bildades i floden.
En stor fisk sprattlade till när jag skulle ta mig upp ur vattnet. Den hade stått gömd under några trädrötter.

Svala bestämde vi oss för att utforska omgivningarna med cykel. Iväg längs den lilla byvägen och intet ont anande passerade jag ett fält med en lyktstolpe. Längst ner var stolpen omgiven av en björnbärsbuske, vilket gjorde att jag inte såg vad som fanns på andra sidan stolpen. Så jag håller på att fara av cykeln då en stor stork kliver fram bakom stolpen. Jag stannar med andan i halsen medan storken i godan ro kliver ut på åkern.
Stefan står och ser på en bit bort. Vår andra närkontakt med ovanlig fågel inom loppet av 12 timmar.


Stefan har också upptäckt ett bo en bit framför oss. I en av lyktstolparna, med sladdar, kablar och sockerbitar hängandes huller om buller, har storkarna byggt bo och 2 relativt stora ungar finns i boet.
Själva Duga Resa var inte mycket att se och vi vände hemåt igen. Mamma stork hade då flyttat upp till sina ungar i boet.


Varma beslutade vi oss för ännu ett bad. Vi gick upp till kvarnen för att hoppa i från fallet. Att simma dit motströms hade vi testat innan. Det var i princip omöjligt p.g.a. strömmen. Men hoppade man i ovan fallet så kunde man simma längs kanten nära fallet och nästan komma in bakom.




Vad jag inte vet när jag skall hoppa i är att en av de gigantiska svanarna närmar sig bakifrån. Så samtidigt som jag hoppar i simmar svanen ner genom fallet. Stefan som står och fotograferar det hela ser ju vad som händer, men jag är lyckligt ovetande och som tur är simmar den vidare ner i floden. De kan ju vara riktigt ilskna om de tycker man kommer för nära.


Jag förstår inte vad som hänt senast dygnet. Har jag förvandlats till någon form av fågelmanet?

På kvällen drar ett regn och åskväder in över campingen. Vi hinner packa in alla våra saker och sitter på restaurangen medan åskan mullrar mellan bergen.
Vi beställer en kött-tallrik för 2 och får otroligt mycket mat. 2 schnitzlar, 2 köttspett, 2 fläskkotletter och 2 hamburgare. Till detta serverades strips, kokta grönsaker, stekta champinjoner, ajvar och hackad lök. Så gott och så mycket mat för knappt inga pengar alls. Det fick bli en låda med hem från restaurangen som vi kan ta till lunch.


Tisdagen tillbringades med att passera diverse gränskontroller och köra motorväg. Från Kroatien upp till Slovenien, Österrike och upp i Tyskland.
Natten till onsdagen sov vi på vårt favoritställe utanför Regensburg. Lätt regn och 18 grader var inte vad vi var vana vid.
Onsdagen blev en regnig dag genom Tyskland men vi hade tur och slapp de värsta köerna. Efter att den årliga shoppingen på Calles i Rostock uträttats körde vi ut till byn Warnemünde som ligger i inloppet till Rostocks hamn.
Vi parkerade på ställplatsen vid inloppet och det visade sig då att det var hamnfestival och massa folk var i rörelse. Orkestrar och körer sjöng från båtar och på stan, mat- och ölstånd, en kryssare la ut varpå alla båtar i inloppet, inklusive han själv, tutade.
Vilken uppståndelse. Det kändes som vi klivit mitt in i ett nöjesfält.
Vi tog en dusch och för första gången på 5 veckor drog jag på mig jeans. Efter alla dessa veckor i bikini och klänning med mycket god mat och dryck fick jag ju vara glad att de gick på.
Vi gav oss sedan ut på byn och för oss blev det varsin pizza på en restaurang i den lilla hannen. För mig var det mitt livs godaste pizza med parmaskinka, ruccola, parmesanost och körsbärstomater.
Mätta och belåtna återvände vi till husbilen och vi hade precis somnat när värsta fyrverkerierna drog igång. Samtidigt som himmelen färgades av alla regnbågens färger så la ännu en kryssare ut, varpå alla båtarna tutade igen så det stod härliga till. Då både tutorna och fyrverkerierna tystnat blev det knäpptyst.
Festen var över och folket återvände hem och vi somnade gott.

Torsdag eftermiddag parkerade vi hemma på Storhagen efter 33 dagar hemifrån och 509 körda mil. Kändes bra att komma hem igen och glada att allt gått bra både med bil och oss och att vi fått hålla oss friska.
Efter att ha sovit en natt i våra sängar blev abstinensen för stor. Så på fredagen tog vi husbilen till min syster och hade en trevlig kväll tillsammans med kubb, grill och bad i deras pool.



Efter att på lördagen varit hemma och tvättat, sett ikapp lite Morden i Midsummer och röjt upp lite tog vi ännu en tur med husbilen och åkte upp till Baskarp för natten. Tillsammans med ett 15-tal andra husbilar av blandad nationalitet fick vi nästan semesterkänsla igen.
Nu finns det ingen återvändo. Imorgon väntar jobbet igen. Och med regnet som öser ner utanför känns det helt okej.

/Marit

söndag 23 juli 2017

Känn dig blåst!

På söndagsmorgonen tog vi bara en kopp kaffe innan vi lämnade campingen och passerade de trånga partierna ut ur Trogir innan morgontrafiken kom igång. Det hade börjat blåsa lite under morgontimmarna och väl uppe på motorvägen så tilltog vinden. När vi stannade för tankning och frukost en och en halv timma senare blåste det rejält. De som tankat och skulle gå in och betala hade svårt att gå och en stor och full sopsäck på dryga 100 liter blåste förbi oss medan vi tankade.
Sedan tidigare visste vi att vägen kring Zadar brukar vara blåsig även lugna dagar. Där går motorvägen högt upp på broar omgivna av vatten, innan den slutligen klättrar upp mot berget och försvinner in genom en tunnel i bergskedjan och kommer ut i dalen på andra sidan.
Jag fasade för hur det skulle bli idag när det redan blåste så mycket. Än så länge hade vi vinden snett framifrån och det krängde till i husbilen då och då i byarna.
Vi närmade oss Zadar och det blev bara värre och värre. Hastigheten sänktes till 80 km/h och vi fortsatte. En tillfällig skylt dök upp med ett ord skrivet på kroatiska, jag hade ingen aning om vad den betydde. Under fanns en bild på lastbil, buss, en släpvagn och en motorcykel. Gällde den även husbilar? Borde vi svängt av?

Motorvägen krökte nu höger och vi fick nu vinden rätt från vänster. Det blir ganska mycket tryck på en husbilssida på 3 * 7,5 m. Vi mötte en och annan husvagn och husbil, så de hade ju klarat sig ner. Vi närmade oss nu första bron som går 200-300 meter ovan havet. Jag såg viken nedanför och jag såg hur vinden piskade upp moln av vatten, såg nästan ut som små tornados av vatten.
Det här kändes verkligen inte bra. Strax innan bron sänktes hastigheten till 40 km/h och ute på bron var vindens kraft enorm. Stefan hade fullt upp att hålla husbilen stabil.
Tack och lov var bron kort och på vår sida vägen ersattes stupet med fast land. Det kändes lite lugnare.
Ytterligare en skylt med olika fordon dök upp och jag sa bestämt till Stefan att nu svänger vi. Det här känns inte bra.
Vi gick in i filen för att svänga, men där tog det stopp. Bilar med husvagnar och båtar stod framför oss, en och annan husbil. Men varför körde ingen.
Vi kunde se en polisbil med blåljus på längre fram. En polis gick runt bland de främsta bilarna och några husvagnar som passerade utanför oss vinkade de in.
Att stå still och vänta var heller ingen höjdare. Hela bilen skakade och skuttade i den starka vinden. Kanske har jag hört och sett för mycket skräckhistorier om bilar, då främst lastbilar, som välter pga blåst. Men vår placering kändes allt annat än stabil. Våra fjuttiga 3,5 ton kändes som ingenting mot vinden. Det enda positiva var att vi hade fast mark på vår insida. Om vi nu blåste omkull fanns ett vägräcke och sedan en slänt uppför, så vi skulle inte komma så långt.
Någon enstaka bil med husvagn fick passera längst fram, men varför släppte de inte fram fler? Var avfarten ner till kustvägen för blåsig?
Till slut gick jag ut för att fråga polisen. Jag såg noga till att hålla mig innanför räcket, en bil med båt krängde oroväckande mycket framför oss.
Väl framme vid polisen såg jag flera turister sitta i polisbilen. Då klarnade det hela. De skrev böter!
Jag dubbelkollad med dem. Japp, böter för att vi inte svängt av första avfarten. Vårt fordon tillhörde den kategorin som borde svängt.
Förare, körkort, registreringsbevis och betalning. Sedan släppte de fram oss. Skyndade mig tillbaka till Stefan och skickade fram honom till polisen. Att betala böterna på 500 Kuna (ca 650 SEK) kändes närmast som en befrielse. Bara vi fick komma här ifrån.
Vi fick sedan svänga av ner på kustvägen och jag blev betydligt lugnare till mods. Visst blåste det här nere med, men inte lika mycket som högt uppe på motorvägens broar. Eftersom blåste kom inifrån landat och vi körde norrut längs bergskammen, så gav den oss lite lä i höger körfält. Men över vissa broar eller när det blev klyftor och raviner i berget fick vi passa oss för starka kastvindar.

Inget ont som inte för något gott med sig, kustvägen var gudomligt vacker och landskapet väldigt annorlunda. Karga öar, vars landskap liknade månens, låg utanför och tillsammans med det blå havet och den blå himmel bildade de en vy enbart bestående av färgerna blått och beige-brunt. 




Mil efter mil fortsatte detta landskap, som trots sina få färger var så vackert. Vinden piskade fortfarande upp kaskader med vatten ur havet.



När vi närmade oss ön Krk hade vinden lagt sig lite och vi kunde köra över bron utan någon större fara.
Några timmar senare än beräknat, men med livet och husbilen i behåll, stannade vi på parkeringen utanför campingen Zablace. Där var ingenting sig likt. Att den lilla incheckningsfilen utökats till en större parkering var givetvis positivt, men allt efter det var bara negativt. Denna campingen som vi besökt under så många års tid och tyckt så mycket om. Vad hade de gjort?
De stora fria grönområdena där vi alltid stått hade ersatts med campingstugor. Gräsmattorna och de skuggande träden var borta. På en av de gamla gräsplättarna hade man lagt grus och delat in i minimala campingplatser. Två små grönområden med fria platser fanns kvar och där rymdes inte en kotte till.
Den gamla men fullt funktionsduglig receptionen samt en servicebyggnad med toa och dusch var rivna och hade ersatts med en ny flashig byggnad med reception och en sky bar ovan. Djupt besvikna över att en av våra favoritcampingar förvandlats till en stugby checkade vi ändå in och lyckades få en plats på de bokningsbara platserna.
Där kände vi oss mest inklämda på de små platserna och hade inte mycket utsikt över bergen då närliggande fordon stod tätt parkerade intill oss. För andra gången idag kände vi oss blåsta. Vad hade de gjort med vårt älskade Zablace?!?

Vi hämtade hem en pizza och delade på. Väl i säkerhet på campingen vågade Stefan berätta för mig vad polismannen sagt när han skrev ut våra böter. Av alla olyckor som sker på Kroatisk motorväg så sker ca 4% på sträcken vid Zadar och just på grund av blåsten. Tack god Gud att allt gått bra. 
Varma och trötta efter dagens färd och besvikna över Zablace gick vi ner till stranden och tog ett dopp. Vi hoppades detta skulle göra oss bättre till mods. Tyvärr hjälpte det inte, här kunde vi inte stanna. Tog cyklarna och gav oss ut på tur i Baska. Byn i övrigt verkade oförändrad vilket kändes som en lättnad.



På hemvägen tog vi en sväng förbi Mali, den lilla campingen i Baska. De kunde utan problem ta emot oss imorgon. Så får det bli, imorgon bitti skall det flyttas.

Så vi cyklade tillbaka till Zablace, checkade ut endast några timmar efter att vi checkat in och betalade för en natt.
Priset hade höjts med närmare 100 kr per dygn sedan juli förra året.
När bristen på servicehus gjorde att duschkön på kvällen ringlade lång, kändes beslutet att flytta ännu bättre. Det slutade med att vi duschade i husbilen.

Det enda positiva som hände var att natten blev sval men det kan vi väl knappt tacka Zablace för.
Vid fyra på morgonen var det endast 18 grader och vi var uppe och stängde några fönster och fick för ovanlighetens skull dra på oss täckena.

Måndagsmorgonen bestod av en kaffe och sedan en snabb flytt de 300 meterna till Camp Mali. Installerade oss och var så nöjda. Även om inte platserna är så stora här heller så är det en annan rymd. Campingen är så liten så man känner sig aldrig instängd och har vy åt flera håll. Dessutom är den mycket mer personlig då ägaren och hans fru ofta vistas bland gästerna och skojar och pratar. Vi bodde på Mali 2012 men övergick sedan till Zablace just pga av de stora grönområdena. Då de nu var borta kändes bytet tillbaka till Mali så rätt.



Under vår vecka här i Baska har vi hunnit med de flesta av våra favoriter. Vi har ätit god och billig schnitzel hos våran farbror på restaurang Ragusa. Han blev så glad när vi dök uppe år igen. Lite tröttare än sist och hans bägge söner drev nu restaurangen. Men några timmar per kväll stod han traditionsenligt på gatan och vinkade in turister. Men åldern började ta ut sin rätt och när skymningen kom började han få svårt med synen och orken och vankade då hemåt längs Baskas gränder.

Ett besök på restaurang Mango har det också blivit. Den ena kyparen kände igen oss direkt och vinkade in oss. Att han är hockeyfantast och att ett av hans favoritlag är HV71 gör det hela ännu roligare.

En annan matupplevelse är restaurang Lantino där vi bokade bord en kväll. Trots att vi valde det dyraste de hade på menyn, Chateubriand, och drack vin och vatten till, så hamnade slutnotan endast på 450 SEK för oss bägge två. Och gudomligt gott var det.




Juli är verkligen högsäsong här nere och i år kändes det som det var mer folk än vanligt på stranden. Så de flesta dagarna har tillbringats på badklipporna. Tyvärr har det varit mer folk än vanligt där med. Har fler hittat denna pärla? Tyvärr har det varit mest svenskar, vilket känns trist. Roligast är när det blir lite blandade nationaliteter. På vägen bort till klipporna ser man ner i det kristallklara vattnet. Det är svårt att tro att det är ca 4 m djup här.



Det blev också en dag på den lite mindre befolkade stranden Vela Luca. Endast 10 min med taxibåt ligger denna stranden skyddad inne i en vik. Betydligt lugnare och vackert belägen med höga berg omkring. 
I år var sluttningarna betydligt grönare än förra året. Kanske beror det på alla de åskoväder som dragit förbi Krk i sommar. Baska har fått betydligt mer regn i år än tidigare år.
Stranden på Vela Luka består av små små vita stenar och vattnet är kristallklart. 




Medans vi låg där och flöt och svalkade oss tittade jag upp mot skyn och fick se en stor rovfågel cirkulera över bergen och stranden. Breda vingar med lite vitt på och en enorm vingbredden. Googlade på örnar, men endast kungsörnen finns i Kroatien och dess utseende stämde inte helt överens fågeln som bevakade oss.

3 löppass har vi hunnit med under vår vecka i Baska. Och även om vi är trötta på morgonen och solen redan värmer på, så är det få platser som är så underbara att löpträna på som här.
Turen börjar oftast längs med ån, lite skugga och svalka under träden och fåren betar längs den lilla stigen. När man viker in mot Baska och kommer in i turistkvarteren sprider sig dofter av kaffe, nybakat bröd och croassianter. Det luktar förrädiskt gott när man kommer flåsande på fastande mage.
Löpningen fortsätter sedan upp i gamla delen av Baska där den blankslitna gatstenen glimmar som guld i morgonsolen. Nerför i de trånga gränderna och löpstegen ekar högt mellan husen. Lyckan är när man når den lilla vattenkällan när gränderna öppnar upp sig. Där kan vi svalka av oss innan turen fortsätter längs kajen och det inte längre finns någon skugga utan en gassande sol steker på.

Egentligen hade vi tänkt att avsluta vår resa med 4-5 dagar i södra Tyskland. Planen var att besöka slottet Neuschwanstein och cyklat och vandrat lite i de vackra omgivningarna. Slottet ses som förebilden för Disneys Törnrosaslott.
Ni känner säkert igen det. För bilder på slottet och omgivningarna, klicka på länken: Neuschwanstein

Men i vanlig ordning är ju inte vädret med oss. Med den här prognosen kändes vandring mindre lockande, oavsett vackra slott.



Så det blev några extra dagar i Baska, men imorgon är det dags att påbörja vår hemresa. Exakt vilken väg och vilka stopp det blir har vi ännu inte bestämt.
Det vi har bokat är en båt mellan Tyskland och Danmark på torsdag och på måndag morgon bör vi vara tillbaka på jobbet. Men fram tills dess får vi se vart vi tar vägen.

Vi summerar hittills 4 fantastiska semesterveckor som tagit oss till både nya och bekanta platser. Vi har också insett att ju tidigare semester desto bättre. I juli är alla andra turister här. Och kanske har de norra delarna av Kroatien gjort sitt för vår del. Det har blivit för mycket turister och för exploaterat. Givetvis går tankarna redan inför nästa sommar och vi har blivit mer och mer sugna på Italien. Kanske är det efter 7 år här nere dags att ta en Kroatienpaus nästa år och se vad Italien har att erbjuda. Vi har träffat flera personer under vår resa som varit där och vi har fått lite tips. Dessutom har vi husbilsvänner som är där just nu och lägger ut lockande bilder.
Men det finns ju fler vackra länder i Europa. I september tar vi med svärmor på en efterlängtad resa till Paris, så vem vet, kanske blir vi efter det sugna på Frankrike till nästa sommar...

Tack ni som följt oss på denna resan och läst min blogg. Detta blir trogen sista inlägget, eventuella bilder från hemresan publiceras direkt på Facebook.
(Mor och svärmor, ni får dem på mailen).

Stort tack till min underbara mamma och våra fantastiska grannar Jocke och Angelica, som sett efter och skött vårt hus när vi varit borta.

Semesterhälsningar från Staafs


 

lördag 15 juli 2017

Trogir - mycket njutning och lite dramatik

Efter att ha tittat på flera olika platser både på fastlandet och öarna så valde vi att åka upp till Trogir. En liten liten stenstad på en ö strax utanför Split och du når den via en stenbro.
2014 besökte vi Trogir för första gången och älskade staden. Dock var färden från Trogir till campingen allt annat än angenäm, extremt smal väg med bilkö och mannen svor på att aldrig köra den sträckan igen på dagtid. Då vi skulle därifrån åkte vi redan innan 7 för att undvika att uppleva det igen. Vill ni läsa om den kalabaliken så hittar ni den här:
Trogir - Sol, oväder och besök

Hur som helst så verkade mannen i år ha glömt den där jobbiga färden och var den största förespråkaren till att återvända till Trogir. Jag var inte sen att haka på. Givetvis blev det fel innan vi kom fram till den lilla staden. Vi svängde en gata för tidigt och hamnade in på en parkering. Backa gick inte, så vi fick ta en biljett till parkeringen, bommen gick upp och vi kunde köra in och vända och sedan ut igen. Vi slapp betala för dessa få minuter vi kört runt på parkeringen, gissar att det finns en minimigräns för när man börjar betala.
Sedan flöt det på bra, över den lilla stenbron över till Trogir stad och sedan ännu en strenbro över till nästa ö, Ciovo, där camping Rozac låg. Det var här det blev jobbigt sist, men idag var det mycket mindre trafik. Så även om det var lite smalt och tajt på sina ställen, så gick det väldigt mycket bättre den här gången.

På campingen var det relativt fullt men vi fick en hyfsad plats för 3 nätter. Vi tänkte att det får räcka för att besöka mysiga Trogir för middag på kvällarna.
Redan första kvällen tog vi cyklarna de 2 kilometrarna när till byn och mindes genast varför vi älskar den här staden så mycket. Lagom stort och vackert belägen intill vattnet med palmer, den fina stenkyrkan och alla gamla hus.



Det blev ett kärt återseende på restaurang Kristian där vi åt så många gånger sist. Jag visade pappan fotot jag då tog på honom, hans söner och Stefan och han mindes det så väl. Nu njöt vi av en fantastiskt god och vällagad köttbit med grillade grönsaker och strips.
Sådan härlig känsla att vara tillbaka och vi vandrade längs kajen och tittade på lyxyachterna som lagt till medan fullmånen steg upp över bergen.

Det blev en varm första natt i Trogir. Campingen är belägen på en smal udde med vatten på bägge sidor. Men vi hade plats mitt på campingen och här var vinden näst intill obefintlig. Hittills i år har vi varit förskonade från riktigt varma nätter, men här var det betydligt varmare.

Vi började fundera på vart vi ville här näst och hade mer eller mindre bestämt oss för den lilla ön Rab. Man åkte färja över från fastlandet och vi kunde sedan fortsatte norr över mot andra öar. Detta var en perfekt idé tills vi började maila med campingarna där och de svarade att de var fullbokade. Detta brukar vara en sanning med modifikation. Så vi bestämde oss för att chansa och åka över på onsdag.

Tisdagen började med en drygt 7 km lång powerwalk och under denna promenad hann vi vrida och vända på planeringen ett antal gånger. Vad hände om alla campingar på Rab var fulla? Då skulle vi bli kvar på ön utan boende eller ha åkt färja helt i onödan.
Tillbaka på campingen hade vi tagit ett nytt beslut. Vi kollar om vi kan få stanna några dagar till. Och vi kollar om det finns en bättre plats. Vi gick genast campingen runt och hittade en ledig längst ner mot vattnet. Snabbt upp till receptionen där svaret var att den troligen inte var ledig.
Troligen blev sedan kanske och efter en stunds diskussion var denna fantastiska plats ledig 5 nätter.
Man kan väl säga att de inte har riktigt koll på sina bokningar, så förmodligen hade vi fått plats på Rab också.

Vi fick snabbt i oss lite frukost, utemöbler stuvades in på toaletten, kaffebryggaren i vasken, utebordet bar jag tvärs över campingen och Stefan flyttade husbilen över till andra sidan och ner mot vattnet. Guldläge med lite skugga, 4 m till stranden och 6 m till vattenbrynet. Bästa läget!
Till vår stora glädje var temperaturen nästan 5 grader lägre här nere än mitt uppe på campingen och vi fick en svalkande vind från havet.
Nu kände vi lugnet och det kändes bra att veta att vi får stå här 5 nätter till.


Vi har under vår vistelse här i Trogir njutit mycket. Sol och bad, lång siesta i skuggan när solen är som starkast, läst böcker och njutit av vår vackra utsikt.
God mat har vi ätit, både på restauranger och hemma. Inne i Trogir åt vi grillad grouper. Helt gudomligt god, men inte helt gratis.


Vi åt fisk på samma resturang för 3 år sedan och Bogdan som skötte grillen då var forfarande på plats och gjorde gästerna nöjda med sin grillkonst. Fisk, käftor, humrar och kött trängdes på grillen och runt om oss hörde vi gästernas belåtenhet.
Till lunch har vi hittat en ny favorit. Resterna från frukostbrödet steks i olja och vitlök och toppas med hackad tomat och lök. Till dessa bruschetta äter vi sedan kroatisk lufttorkad skinka, lite salami, ost och oliver och vi har på så sätt skapat oss vår egen "Dalmatien plate".


Lite nytta har vi också gjort. På morgonen har vi alternerat mellan löpning, cykling och powerwalk. Löpningen är riktig jobbig i värmen här. Men Blodomloppet närmar sig med stormsteg, här gäller det att träna.

Vi har under vår vistelse här i Trogir passerat halvtid på vår semester. Det innebar för vår del storstädning. Lakanen är bytta, husbilen dammsugad med vår lilla handdammsugare vi köpte innan avresa och golven har torkats. Det var behövligt!

Men mitt i allt lugn och njutning har vi även haft lite dramatik. Samma dag som vi bytte plats landade en liten fågelunge på vår matta. Han verkade helt förvirrad och vi förstod snart att han inte kunde flyga. Fågeln lät sig snällt flyttas in på en gren i skuggan och Stefan ägnande sedan dagen åt att försöka lära den att flyga. Trots hans intensiva pipande hittade inte hans föräldrar honom. Hans brorsa satt i en tall en bit bort och honom hade föräldrarna koll på.  
Stefan lyfte honom högre och högre och han fick öva start från Stefans hand. 


Några kraschlandningar blev det, men han blev bättre och bättre. Sent på eftermiddagen hade hans mamma hittat honom och på kvällen hade pipandet tystnat och vi såg honom inte. Vi hoppas att han till slut lärt sig flyga och inte dött på kuppen.

Samma dag som Stefan hade flygkurs hittade vi även något suspekt i vattnet. Vid vattenbrynet på campingens strand låg något och guppade. Vid första anblicken såg det ut som ett flammigt finger som var lite rött i ena ändan. Tanken på att det skulle flyta runt likdelar i vattnet kändes mindre angenäm. Plötsligt dök ännu ett "finger" upp och vi kunde nu se att de hade en lite geléig konsistens. Det måste vara någon variant på manet och jag mindes en bild jag sett på Facebook dagen innan. I gruppen "Vi som skall till Kroatien med husvagn/husbil" där vi är med, hade någon lagt upp en bild på sin sons arm. Han hade blivit bränd av en manet i Split, vilket bara är ett par mil härifrån.
Stefan plockade upp "fingret" med sin badsko och gick till receptionen. Där fick vi det bekräftat att det var en manet. Den kunde brännas men var inte farlig.
Det var lugnande. Och att det var en manet och inte likdelar i vattnet.

En eftermiddag när vi var uppe vid husbilen för lunch hörde vi brandkåren rycka ut. Det var när vi stod på vår första plats och vår vy vätte in mot fastlandet. Det var en liten brandbil från byn där vi bor och givetvis undrade vi ju vart den var på väg. Då fick jag se rök stiga upp inifrån fastlandet. På fastlandet fanns en bergskam och det var från andra sidan av den vi såg röken komma. Det var helt klart en skogsbrand på andra sidan. Eftersom branden var på andra sidan berget såg vi aldrig hur utbredd den var, men rökutvecklingen ökade snabbt. Strax därpå hörde vi flygplan närma sig. Splits flygplats ligger ganska nära Trogir och planen kommer över oss när de skall landa. Men detta var andra ljud och vi fick då syn på 3 mindre plan som flyger mot bergen. De flyger på olika höjd och medan de två första försvinner ner i dalen så kan vi se hur det tredje öppnar sig och vattenbombar. 


De kommer sedan tillbaka på rad ut över havet och flyger in på låg höjd och fyller sina tankar innan de stiger mot branden och dalen igen. 


De bedriver sedan ett intensivt släckningsarbete timme ut och timme in. Efter några timmar ser det ut att lugna sig och bara ett plan är kvar. Sedan ser vi plötsligt lågor på toppen av bergskammen och de får kalla in fler plan igen.

Man förstår verkligen att det kan bli riktigt illa när det börjar brinna här nere. Det är kruttorrt i backen och kombineras detta med lite vind kan det bli förödande.
Stundtals kände vi oss lite instängda på vår ö. Men samtidigt väldigt trygga. Vi hade hela nersidan av berget kvar innan det kom åt vårt håll. Sedan en stenbro med vatten under över till Trogir, som är en stenstad. Sedan ytterligare en stenbro med vatten över till vår ö.
Framåt åtta på kvällen verkade de fått branden under kontroll och senare på kvällen kom inte längre någon rök.

När vi på onsdagskvällen cyklade in till Trogir hände det mest kusliga. Eftersom middagarna intas senare och senare så hade vi denna dagen verkligen bestämt oss för att åka in till Trogir i god tid. Vi var inne "redan" 19:20. Nackdelen med att cykla in "tidigt" är att det fortfarande är väldigt varmt och jag, som hade den lilla ryggsäcken med bl.a. cykellyse till hemfärden på ryggen, höll på svettas ihjäl när vi kom fram. Av med hjälm och ryggsäck och medan Stefan låste cyklarna gick jag fram till kajkanten vid bron för att få lite svalka. Jag blickade in mot fastlandet och Splits flygplats. Med lite tur skulle ett plan snart landa på flygplatsen några kilometer bort.
I min vänstra ögonvrå ser jag något fladdra. Bredvid mig stod några sopcontainrar och från dem fladdrade ett plastband med texten "POLICIJA".
Jag kunde först inte förstå varför polisen spärrat av här och 50 meter längre fram under ett träd sitter en polisman och samtalar med en man. Då ser jag något endast 10 meter framför mig.
På kajen framför mig ligger en kropp övertäckt med ett vitt skynke. Endast ett par fötter stack ut. Det var verkligen inte en syn jag räknat med att se mitt i denna idyll. Jag utbrister ett - Herregud, det ligger ju en död människa där! lagom till att Stefan kommer efter att ha låst cyklarna.
Hade det inte varit för att fötterna stack ut hade jag aldrig förstått vad det handlade om. Och givetvis satte ju tankarna igång. Undra vad som hänt? Har han drunknat? Blivit mördad? Eftersom personen i fråga var barfota så kunde vi se att färgen på fötterna, och de var mörka. Så antingen var personen mörkhyad, eller så var fötterna extremt smutsiga. En uteliggare, missbrukare... Överdos, värmeslag...

Mycket tankar for genom huvudet och i mitt fall satte det fart på fantasin ordentligt. Jag som längre drömt om att få skriva en bok och eftersom jag älskar deckare, både att läsa och på film, så skulle min bok givetvis bli en deckare. Jag har på senare år börjat spekulera i om det skulle kunna vara olika mordfall vi stöter på under våra resor. Men jag har ju inte haft något bra att utgå ifrån. Här hade jag ju mitt lik mitt framför näsan på mig.
Nu vet vi ju inte om han hittats i vattnet, men jag var kanske inte så fel ute med mina fingermaneter ändå.
Kusligt var det hur som helst.

Ikväll river vi lägret här på Camp Rozac och imorgon rullar vi norrut. Målet är vårt älskade Baska, där vi egentligen tänkte börja semestern, men valde att vända på rutten.
Det är med viss oro vi återvänder. Vi har förstått att mycket på campingen är omgjort, kanske inte bara till det bättre.
Men det får framtiden utvisa.

Semesterhälsningar från Staafs

lördag 8 juli 2017

Dubrovnik - en riktig pärla

När vi åkte iväg på semester hade vi inte helt bestämt om det skulle bli Dubrovnik eller inte. Men ju mer vi hörde från andra och läste så kände vi att staden är nog värd ett besök. Och nu efteråt är jag så glad att vi åkte, Dubrovnik var en riktig pärla, något man inte vill missa.

Men det var inte bara staden i säg som var vacker, utan vägen dit var en upplevelse i sig. Det var ca 13 mil längs kustvägen från Zaostrog och först åkte vi längs havet där landskapet påminde om det vi sett innan. Sedan vek vägen in i landet och vi kom förbi vackra sjöar och mysiga byar. Färden fortsatte genom slätter med floder och kanaler och odlingar överallt. 



Vi såg tydligt vattnets betydelse för folket då vi passerade en by helt uppbyggd längs floden Neretva. Varenda litet hus längs floden hade brygga eller kajplats med båt och den långsmala byn varade kilometer efter kilometer längs floden.

Vi fortsatte upp på höjderna och närmade oss bosniska gränsen. Bosnien har nämligen några kilometer kuststräcka i södra Kroatien, och för att komma till Dubrovnik så kör man 10-15 min i Bosnien innan man återigen kommer in i Kroatien.



Vi var nu ute vid kusten igen och storslagna vyer med blått hav, vackra öar och mysiga byar mötte oss igen. Ute i vattnet guppade långa rader med flöten, och vi såg skyltar om både mussel- och ostronodlingar. Vi närmade oss nu Dubrovnik och innan vi passerade över bron över så stannade vi på rastplatsen och bara njöt av vyn. Från vår sida kunde vi bara se den "nya delen" av Dubrovnik med den stora hamnen, där 2 stora kryssningsfartyg låg förtöjda. Vi hade hört lite oroväckande saker om kryssningsfartygen som la till i Dubrovnik. När det kommer in flera fartyg per dag kan det bli väldigt trångt och mycket folk i den gamla staden, då de pumpar in tusentals turister genom portarna. De stora båtarna rymmer inte mindre än 4000 passagerare.



Vi fortsatte till Camping Solitudo som låg på en udde och fick en bra plats med utsikt över inloppet till hamnen. Värmen var det inget fel på och vi skyndade oss att få i ordning på markis, stolar och bord. Dofter av mynta och oregano spred sig medan vi traskade runt, och vi upptäckte att bägge sorterna växte på backen där vi parkerat.
När allt var på plats tog vi cyklarna ner till den närmsta stranden - Copacabana Beach. Vacker strand med både klippor och stenstrand, några beachklubbar och en restaurang mysigt belägen i en gammal stenbyggnad med servering ute under ett tak av vinrankor. Vi åt en lunch och drack en svalkande öl och cyklade sedan vidare till nästa strand - Cava med Coral Beach Club. 



En vacker strand med lyxiga solsängar som inte var helt gratis att hyra. En exklusive restaurang med smakfull inredning låg ovan stranden. Väldigt fint och stilrent, men kändes lite väl lyxigt. Det kändes som vi klivit in i en helt annan värld.

Vi cyklade udden runt och vände sedan hem till campingen igen. Området var rejält kuperat och solen stekte på och vinden var näst intill obefintligt. Vi behövde svalka. Närmsta ställe att få det var i poolen på hotell Valamar Club. Som campinggäst hade vi fri tillgång till den. Vi klev nu in på ett stort poolområde med solstolar och parasoller, musikunderhållning, barnaktiviteter och vattengympa. Tvära kast då vi nu stod mitt i en charterresa och det pratades svenska kors och tvärs.
Den efterlängtade svalkan fick vi och vi låg en stund vid poolen. Märklig syn då ännu ett fartyg passerade precis utanför.



På kvällen var det dags för Dubrovniks "Old town". Staden skadades svårt under kriget i början av 90-talet, men de mesta skadorna är idag reparerade och Dubrovnik är med på UNESCO:s världsarvslista sedan 1979.
Campingens receptionen hade sagt att cykla in till "Old Town" inte var att föredra. Kuperad sträcka och det fanns bara cykelväg delar av den. Resten var bilväg och den var rejält trafikerad. Så vi tog bussen och var inne på 10-15 min. När vi närmade oss stadskärnan var jag glad att cyklarna stod kvar hemma på campingen, trafikläget var aningen ansträngt och trottoarerna smala. Här hade jag inte velat cykla.

Vi klev av precis utanför den gamla staden och möttes direkt av synen av den 6 meter tjocka medeltida stadsmuren.
Vilken känsla att kliva in genom portarna och in i den gamla staden. Vi bara stod stilla en stund och kände in atmosfären.



Precis som jag misstänkte så var nu alla turister från kryssarna tillbaka på sina båtar och det var relativt lugnt innanför muren. Däremot var ljudet från svalorna öronbedövande. De flög kors och tvärs mellan muren och de gamla husen och deras läten var inget vi kände igen. De tjattrade på som delfiner. Vi har fortfarande inte lyckats lösa gåtan kring detta läte.

Vi strosade runt på måfå och bara imponerades. Bara gamla byggnader, små gator och gränder kors och tvär. Små butiker, restauranger och caféer. Allt från mindre ställen med några stolar och bord utslängda på gatan till större och lyxiga restauranger.
Vi bara gick och njöt en lång stund och dofter från vitlöksbröd, friterad bläckfisk, och grillar spred sig mellan gränderna.



Tillslut hamnade vi på en irländsk pub av alla ställen, där vi avnjöt en fantastisk god "Dalmatian plate" med lokala ostar, charkuterier, oliver och focacciabröd. Sent på kvällen lämnade vi Old Town mycket nöjda med vårt första besök.



På kvällen var det svårt att somna, hjärnan var så full av intryck. Från vår relativt lugna stand i Zaostrog till nya vyer, in i Bosnien, tillbaka till Kroatien, till Dubrovnik, lyxiga beachklubbar till charterhotell med underhållning och sedan en vacker medeltidsstad som avslutning. Det var nästan mer än vi kunde ta in på en och samma dag.

På fredagsmorgonen var vi uppe med tuppen och njöt först av morgonkaffe och vacker utsikt. 



Sedan tog vi bussen in till stan för att åka linbanan upp till berget ovanför Dubrovnik. Vi ville passa på innan alla turister anlände och det blev för varmt.
Fantastisk vy över både stan, havet men även inåt landet där berget bildade som en canyon. Vi gick runt och tittade och njöt av utsikten.



Tillbaka nere i byn igen såg vi att kön till linbanan ringlade sig lång och när vi gick in i gamla stan igen möttes vi snart stora strömmar av turister. 3 stora kryssare låg inne och fyllde nu på med folk. Vi tog en glass och macciato och lämnade sedan stan. Det fanns ingen anledning att trängas med alla under värsta hettan.
Vi tillbringade istället eftermiddagen nere på Copacabana Bech och njöt av svalkan i havet. Framåt eftermiddagen såg vi fartygen passera ut igen och vi visste att till kvällen skulle det vara lugnt innanför murarna igen.

Så på fredagskvällen kvar vi tillbaka innanför murarna igen och hittade en liten pittoresk restaurang där vi åt god pasta och drack ett lokalt rött vin. Vid slutet av måltiden började vi prata med paret bredvid. De kom från Australien och var nu på resa i Europa. Det blev en lång och trivsam middag.



Idag på morgonen var vi uppe tidigt igen, njöt självklart av en skön stund med kaffe innan vi drog in till stan igen. Vi ville nu utforska själva stan och se oss omkring innan det blev för mycket folk. Förutom att vi vandrade runt och tittade på alla fina byggnader så gick vi ner till den gamla hamnen och sedan runt på utsidan av muren ut mot havet. Där fanns klippor och små badvikar och några enstaka turister hade hittat ner här. 



Vi såg en av "Game of Thrones-turerna" glida ut mot ön utanför. Jag har inte själv sett serien men lärt mig här att flera scener spelats in i Dubrovnik och på ön utanför.
Tillbaka i stan valde vi gator helt på måfå, hela stan var som en enda stor labyrint. Små små trånga gator leder till nya och in i tunnlar, som sedan öppnar upp sig till ett torg med restauranger. 



Döm om vår förvåning då en av de smalaste och längsta tunnlarna mynnade ut på en stor klippa med en restaurang och café med badklippor. Man blir hela tiden överraskad i den här staden.




Värmen och folket började komma och vi tog farväl av Dubrovniks gamla stad och åkte hem till campingen. Efter en lunch vid poolen på charterhotellet hittade vi ner till ännu en strand, Solitudo, där vi tillbringade eftermiddagen.

Ikväll packar vi ihop och imorgon rullar vi lite norrut igen. Vårt nästa stopp blir troligen ännu en UNESCO-stad, Split eller Trogir.

Semesterhälsningar från Staafs!